Lekens betydelse för barns utveckling och lärande

 

Redan för två tusen år sedan uppmärksammade man i det antika Grekland lekens betydelse. Platon till exempel säger, att leken måste vara grundläggande i all utbildning. Från medeltiden finns inga teorier kring barn, ungdom och uppfostran. Barn var inte något speciellt; de var bara mindre än vuxna till storleken och orkade inte så mycket. De sattes i arbete, och lek var ingenting som speciellt hörde ihop med barn. Däremot förekom lek i samband med vuxnas karnevaler och fester. Rousseau, den schweiziske 1700-talsfilosofen, menade att all undervisning skulle bygga på lek.

 

Leken är det naturliga sättet att lära. Fröbel, lärare i Tyskland på 1800-talet, har haft en stor inverkan på den svenska förskolepedagogiken. Han menar, att leken är vägen till barns lärande och kunskap. Barn måste få pröva, konstruera och leka. Leken måste tas på stort allvar. I det gamla bondesamhället och i viss mån ända fram till 1950- och 60talen levde barn nära olika samhällsprocesser, såväl produktion som konsumtion. Detta gav förstås näring åt lekarna. En del av oss vuxna verkar i dag ha glömt bort hur det var att vara barn och att leka. Leken prioriteras inte, och detta kan man se på alla de vuxenstyrda aktiviteter vi har för barn: småbarnsskola för 3-åringar, tidigare skolstart osv.

 

Forskning kring barns lek Under de senaste 20 åren har denna forskning ökat i stora delar av världen. Birgitta Knutsdotter-Olofsson, svensk professor i barns lek, säger: ”Lek är hjärngymnastik och naturens egen pedagogik”. Matti Bergström heter en finsk hjärnforskare som uppmärksammat lekens betydelse för hjärnans utveckling och för lärandet. ”För mycket faktainlärning i förskoleåldrarna motverkar nytänkande och kreativitet”, säger han. Han är mycket kritisk till att barn ska börja skolan redan vid sex års ålder. Loris Malaguzzi, som grundlade den s k Reggio Emilia-filosofin, utrycker sig ungefär så här: ”I barns lek och fantasi föds den nya människan och det är då barnet skaffar sig kompetens för framtiden”.

 

Flera av våra framtidsforskare säger, att det vi kommer att behöva i framtiden är social kompetens, problemlösningsförmåga, kreativitet och kommunikativ förmåga – faktakunskaper åldras fort!  

Barns lek

 

Det kan tyckas onödigt att tala om barns lek, för alla barn leker ju.  Tyvärr är det inte så enkelt och självklart. I § 33 i FN:s konvention om Barnets rättigheter står det så här: Alla barn har rätt till lek, vila och fritid. Alla barn föds med förutsättningen att leka, men alla barn leker inte.

Dagens samhälle hindrar ibland barns lek:

• TV och video

• Internet

• Inrutad tid

• Vuxnas värderingar

• Barnets egna upplevelser och erfarenheter


Förutsättningar för barns lek Vi vuxna måste från början visa barnen vad lek är. Det börjar redan med samspelet på skötbordet där den vuxne gör allt för att fånga barnets uppmärksamhet, få det att titta, sprattla och skratta. Under det första levnadsåret är det de vuxna som lär barnet de sociala spelregler som behövs för att all social samvaro ska fungera. De vuxna måste vara tydliga och lära barnet samförstånd: ”Nu är det på lek” eller ”Nu är det på allvar”, ”Aj, det där gör ont” osv. Ömsesidighet lär man sig genom att anpassa sitt förhållningssätt till den andre så att man blir jämspelta och kan läsa av varandras reaktioner.

 

Turtagande i dialog: ”Först du, sen är det min tur”
Lek med andra barn, t ex bredvidlek för de minsta, härma och titta. Rollekar – ”lekarnas lek” och regellekar med redan förutbestämda regler.
Barn utvecklas i samspel med andra; vi måste prata med och lyssna till barn för att de ska lära sig att prata själva. På liknande sätt måste vi göra med leken för att den ska kunna utvecklas.

Denna utveckling sker ju oftast spontant genom att barnet deltar i de vardagliga sysslorna. Man lyssnar som förälder också till vad barnet tycker om att göra och så gör man det tillsammans. Har man inte fått dessa grundläggande regler så blir det svårt att delta i leken. Det är viktigt att föräldrar och vuxna i de sammanhang där barn vistas har förståelse för att barns lek är avgörande för deras utveckling och lärande, och att man sätter stort värde på leken.

Barn leker det de upplever, och det kan var i verkligheten, i fantasin, i sagor och på TV. I leken bearbetar man det upplevda gång på gång tills det man inte har förstått blir begripligt och det man var rädd för blivit mindre skrämmande.


Det roliga kan återupplevas gång på gång, och inom lekens trygga ram kan vi uppleva utan risk för konsekvenser – det är ju bara på låtsas! Lek och fantasi fyller för oss vuxna också en funktion: litteratur, teater, film och sport bygger ju på dessa beståndsdelar.
Så här kan vi vuxna hjälpa barn att leka: • ge tid • skapa utrymme • ge lugn och ro • ge stimulans, idéer och upplevelser • tillhandahålla lekmateriel • vara närvarande som vuxna och ge trygghet • vara förebilder • hjälpa till att starta • hjälpa till vid konflikter • respektera leken
Vad lär sig barn i leken? Barn lär sig på alla dessa utvecklingsområden: • sociala området, till exempel att ingå avtal, kompromissa, dela med sig • känslomässiga området, till exempel  att bearbeta upplevelser, att träna empati • kognitiva området, till exempel  att få kunskap från andra, räkna efter, träna minne och koncentration • språket • motoriken
Man kan säga, att lek är den bästa förberedelsen för det fortsatta livet. Ju mer barn leker och får möjlighet att utveckla sina lekar, desto bättre rustade är de att gå vidare i utvecklingsfaserna.

 

“Vi slutar inte leka för att vi blir gamla, vi blir gamla för att vi slutar leka”  George Bernard Shaw

I LEKENS INGEMANSLAND

 

Leken har ett liv och en själ som är dess egen. Den är själva grunden för vår förmåga att förstå. I och genom leken utvecklar vi också vår förmåga till samspel med andra - vi sugs upp i en dans av ömsesidig lyhördhet.

 
21 Feb 2012
 
 
Ur "I skogen". Alfabeta 2008. Akvarell, gouache och blyerts, beskuren. © Eva Lindström
 

Leken betraktas ofta som något ”magiskt”, ett slags frirum barn skapar för sig själva och som har en enorm pedagogisk potential. Den fungerar som en social verkstad där barn kan lära sig nya färdigheter och praktisera gamla, så att de kan förbereda sig för ett framtida vuxenliv. Lärare bör därför stimulera och stödja barns lek och om möjligt försöka använda den som en kreativ pedagogisk metodik. Så låter det ibland när det talas om barns lek.Det här sättet att instrumentalisera leken har funnits länge i västvärlden. Redan Platon betraktade leken som användbar, eftersom den gjorde barnen särskilt formbara: ”Om en pojke ska bli en bra bonde eller byggnadsarbetare bör han leka i jorden eller bygga kojor. Vi bör försöka använda lekfulla aktiviteter som ett medel för att styra in barnens böjelser mot de roller de senare ska fylla som vuxna.”

Men flera filosofiskt inriktade lekteoretiker, som Friedrich Nietzsche, Johan Huizinga och Frederik Buytendijk, visar att det finns en helt annan väg att gå. Inte minst gäller det den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, som kommer att vara en centralfigur i mitt resonemang.

 
 

Gadamer vill gå en alternativ väg: den hermeneutiska. För honom är det viktigt att visa att det finns en icke-rationell ”sanning”, där föreställningen om lek inte bara har en central ställning utan är helt avgörande. Med sin djupgående kritik av vår teknologiska värld, där evidensbaserade metoder är den saliga vägen till ”pedagogisk frälsning”, får leken en bärande roll i hela hans hermeneutiska projekt. Ett projekt som står för sig själv utan att söka skydd bakom metodiska och kringskurna vetenskapliga ramar. Enligt honom kan leken aldrig förklaras eller motiveras strikt vetenskapligt, eftersom den helt enkelt är själva grunden.

Gadamer intar en kritisk hållning till vetenskapens sanningsbegrepp. Leken som ett ovetenskapligt, icke-teknologiskt och anti-instrumentellt fenomen framstår därför som den ideala startpunkten för hans hermeneutiska lekprojekt. Han vill visa att de vetenskapliga sanningarna på intet sätt är ”viktigare” än de sanningar vi hela tiden måste förhålla oss till i vardagslivet.

 

För Gadamer blir föreställningen om lek nyckeln som kan ge oss ett alternativ till den moderna pedagogiska föreställningen om kunskap, metod och sanning. I sitt verk Wahrheit und Methode försöker han inte bara spåra upp lekens historiska utveckling, och hur den har tolkats och uppfattats inom den pedagogiska och filosofiska diskursen, utan också visa att leken är själva huvudaktören när det gäller vilka förutsättningar som måste finnas för att vi ska kunna förstå. Den centrala frågan är: Vilka förutsättningar måste finnas för att vi ska förstå något överhuvudtaget? Vad händer i och med oss när vi förstår? Vad är det som står på spel när vi sätter oss själva ur spel? Vad betyder det att vi blir lekta med? Varför är leken ett mål i sig och inte ett redskap för att realisera något annat som inte är lek?

Gadamer vill visa att den här föreställningen om lek är en viktig ledtråd, förutsatt att vi vågar närma oss ”svaren” på sådana frågor. Och han påpekar om och om igen att leken har en betydelse som går långt bortom pedagogikens klassiska områden. Han gör anspråk på att visa att leken inte bara är ett pedagogiskt fenomen förknippat med barn, utan att den också bidrar till att tydliggöra vad det rent generellt betyder att förstå. Det handlar om en förståelsestruktur som sträcker sig in i alla våra erfarenheter; möte med konstvärlden, med texter, med traditioner i alla former och i möte med andra människor genom dialog och samvaro.

 

Leken bidrar till att konstituera vårt sätt att vara i världen. Gadamer ifrågasätter kritiskt de flesta välkända föreställningar om subjekt och objekt, kunskap och sanning, som utan större eftertanke har överförts genom den pedagogiska tanken – och präglat den. Hans föreställning om lek är i sig ett implicit angrepp på den traditionella föreställningen om människan som ett ”kunskapssökande väsen” som vänder sig mot ”objekt” i världen, genom att visa att förståelse aldrig kan vara en subjektiv relation till ett givet ”objekt”.

Själva poängen med Gadamers föreställning om lek är att förståelse inte är något som äger rum i en stängd, kognitiv medvetenhetskammare åtskilt från objekten omkring oss. Det handlar snarare om händelser som sker i vårt samspel i och med världen, genom att vi öppet ingriper i det vi vill förstå. Det vi förstår är inte ett tyst objekt, utan meningsfulla saker inom en gemensam värld som redan är uttryckt, tolkad och förstådd av andra människor. Förståelse hör till själva ”varat” i det som blir förstått. Sanningen som är knuten till det vi förstår är inget som håller till i tingen själva (och som väntar på att bli upptäckt av oss) eller något i vårt medvetande (och som väntar på att bli konstruerat av oss). Det är snarare något som händer mitt emellan mig och dig (och som vi har gemensamt), genom händelser där förståelse bara visar sig genom lekens dynamiska och ofta oförutsägbara rörelse hit och dit. Det är alltså i de gyllene mellanrummen, i ”ingenmansland”, som leken skapar utrymme och en miljö för förståelse. Mellanrummen är därför ett fritt och öppet utrymme för uppmärksamhetens estetik, eller som Leonard Cohen så vackert beskriver det i sin sång Anthem: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”

 

Förståelsens struktur visar sig inte genom monolog, utan genom dialogiskt samspel. Inte genom att distansera sig själv från andra människor och det de vill berätta för oss, utan genom att delta tillsammans med dem. Det handlar om en process med djupt engagemang, där vi framstår som dialogiska skapelser som redan är i kontakt med tingen och betydelsefulla människor, som vi inte är avskurna ifrån utan har ett nära och öppet förhållande till. För Gadamer är människan inte en passiv åskådare; hon deltar aktivt genom att hela tiden vara-i-lek med andra. Förståelse är därför något som sker i en process, där vi rör oss hit och dit i förhållande till det vi vill förstå. Det betyder att förståelse inte är en subjektiv, medveten handling, något jag kan bestämma mig för, utan snarare något som kännetecknas av en händelse som helt enkelt bara händer och som har en lekfull dynamisk struktur. Därför är det intressant när Gadamer i ett föredrag från 1986 berättar att den egentliga titeln på Wahrheit und Methode skulle varit Verstehen und Geschehen, alltså förståelse och det som bara händer.

Leken har ett liv, en mening, en essens eller själ som är dess egen, och har sitt ursprung i deltagarnas engagemang och fascination i de projekt de är invävda i. Genom aktiv lek sugs deltagarna upp i en dans av ömsesidig lyhördhet som antar ett unikt rörelsemönster. Och det är just det mönstret som blir lekens subjekt. De som leker är inte lekens subjekt; det är snarare så att de framställer sig genom leken. Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv.

I stället för att se den mänskliga förståelsen som en objektiv eller subjektiv handling, kan den alltså betraktas som lek. Ett av skälen till det är att vi genom leken inte står på utsidan: vi deltar aktivt. Att vi tar leken på allvar betyder att vi tillhör den, och det gör att leken inte under några omständigheter kan betraktas som ett objekt. Men de som leker förlorar också sin status som subjekt. Att komma fram till förståelse är som att leka, helt enkelt för att de som leker och tar leken på allvar tolkar den inifrån, genom att de tillhör leken och är en viktig del i den. Vi ställer, som Gadamer antyder, inte krav på sanningen; det är sanningen som ställer krav på oss. Vi förstår oss själva på samma sätt som när den lekande lockas in i leken och blir ett med dess obeständiga rörelsemönster.

 

Föreställningen om lek framstår alltså som en process som äger rum i ett ingenmansland mitt emellan. Själva rörligheten eller dynamiken är lekens mest typiska egenskap. Men det handlar inte om vilken dynamik som helst. Det handlar om en spontan rörelse hit och dit som hela tiden förnyar sig själv utan att ha ett bestämt mål som intention. Leken konstitueras genom att en sådan rörelse äger rum. Det betyder att om leken ska ske är det faktiskt inte nödvändigt med det vi vanligtvis kallar subjekt eller ändamålsorienterade människor. Det går inte att knyta något annat mål till leken än detta att leka mer! Därför är det inte överraskande att Gadamer argumenterar för att lek också är något som äger rum i naturen. Han skriver: ”Vi talar om ljusets spel, vågornas lek, myggornas dans, regndropparnas melodiösa ljud, där det överhuvudtaget inte finns något avsiktligt beteende. Vi kan nästan frestas att säga att naturen leker ’som vi’, och så länge människan uppför sig som om hon är en del av naturen leker även hon. Att leka är i grund och botten en naturlig process.”

I lekens rörelser finns det nämligen något som är helt avgörande för allt levande – lekens rörelser bara händer, de uppstår mitt emellan de lekandes samspel med varandra. Det är inget som sker i var och en av dem. Eftersom hit-och-dit-rörelsen är så viktig för leken är det möjligt att säga att den själv inte kan vara en isolerad händelse. Lekens rörelser kräver minst två som leker. Det måste finnas en motpart så att leken inte stoppar upp och tar rast, skriver Gadamer: ”Rörelsen hit och dit är tydligen en så grundläggande del av leken, att man egentligen inte kan tala om att någon leker med sig själv. För att det ska vara en lek, är det ganska säkert inte nödvändigt med en konkret medlekare, men det måste likväl alltid finnas en möjlig medlekare, som av sig själv besvarar ens drag med ett motdrag. På det sättet väljer katten ett garnnystan att leka med, och bollspelets odödlighet beror på bollens fria, totala rörlighet, som nästan av sig själv företar de mest kaotiska och överraskande manövrar.”

August Strindberg får fram något av detta i ett brev till Emil Schering den 17 april 1907 där han skriver att Ett drömspel är ”mitt mest älskade drama, min största smärtas barn”. Han fortsätter: ”Jag är övertygad om att livet är en lek; i leken klyvs, fördubblas, förångas och förtätas vi, vi flyter ut, försvinner och samlas igen”.

 

Gadamers exempel med bollen säger oss att det finns en annan viktig egenskap hos lekens rörlighet. En boll kan studsa på otaliga sätt utan att leken avslutas. Det betyder att lekens rörlighet inte kan bestämmas, den kan inte utföras mekaniskt och den kan inte framtvingas. Leken för med sig en mångfald av möjligheter, spontanitet och frihet som bidrar till att skapa helt unika mönster. På det sättet framställer leken sig själv. En sådan självframställning är helt avgörande för lekens egenskaper. Med det menar han att lekens främsta uppgift inte är att framställa något annat. Den är inte ute efter att realisera ett bestämt mål – ”pedagogiska vinster” eller ”effektivt lärande”. Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek.

 

För Gadamer är det alltså leken som har företräde. Det är den som är herre. Leken har företräde i förhållande till de lekandes medvetande. Den har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet. Ut-ifrån detta bör vi inte dra slutsatsen att de som leker blir passiva i leken. Poängen är snarare att de blir del av en större och mer omfattande aktivitet än den de utför själva. På det sättet överlämnar sig de som leker helt till leken, så att leken och dess rörelser blir viktigare än det varje enskild individ erbjuder. Leken blir övergripande i bemärkelsen att de som leker ”förlorar sig själva” i den och låter sig röras som allvarliga och fullt engagerade deltagare. Utgångspunkten är att vi börjar leka, blir uppslukade av leken och förlorar oss själva i det som bara händer. Och detta att förlora sig själv i leken är ett riskfyllt projekt – vi vet aldrig varthän det bär.

 

Leken uppfyller sitt syfte först när den som leker går upp i den. Det är bara allvaret hos leken själv, som gör att leken förblir lek, och inte relationen till det allvar som pekar mot något annat. Gadamer kallar dem som inte tar leken på allvar och försöker göra den till ett nyttigt redskap i pedagogikens tjänst för lekfördärvare. Lekens sätt att vara tillåter inte att den lekande förhåller sig till leken som om den vore ett föremål. Uttryckt på annat sätt: Vi kan inte delta i leken på ett halvförpliktigande eller distanserat sätt. En sådan distans kommer i så fall att leda till att man närmar sig leken som om den vore ett ting eller ”bara lek”. De som kritiserar fiaspelets figurer för att de har fel färg, eller låter sig irriteras över att schackdrottningen är elak, går inte upp i spelet. De är inte ”med”. Om vi leker på ett sådant sätt, eller objektifierar leken och betraktar den från utsidan, skapar vi en avgrund mellan oss och leken. Att vara i leken kräver ett djupt engagemang tillsammans med andra som också är i lekens våld.

Gadamer skriver: ”Lekens eggelse, den fascination den utövar, består just av att leken blir herre över den som leker. Också när det handlar om lekar där man försöker lösa självvalda uppgifter är det risken – går det, kommer det att lyckas och lyckas igen? – som utgör lekens eggelse. Den som utsätter sig på det sättet är i sanning den prövande.”

 

I sin självbiografiska text Reflektioner kring min filosofiska resa skriver han att han borde ha lagt mer vikt vid leken och dess av-görande roll i förståelsen, och inte minst visat tydligare hur världen kommer människan, barn och vuxna, till mötes som något för oss att undersöka och utforska. I leken öppnar sig världen och tar till orda på ett sådant sätt att den kan förklaras och tolkas. Därför är leken ett mycket allvarligt projekt för Gadamer:

Leken måste få möjlighet att vara lek rakt igenom. Den är inte bara till glädje och fascination. Den ställer stränga krav på den som leker. Lekens värld är för honom inte en värld någon annanstans. De som leker vet att leken äger rum i en värld som styrs av det allvarliga. Men de vet lika väl att detta allvar inte hör till leken. Därför måste lekens allvar ligga i leken själv.
 

 

Kjetil Steinsholt

 

 

är professor vid NTNU, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, i Trondheim, Norge. Han har skrivit närmare 30 böcker om olika teman inom pedagogisk vetenskap, med tonvikt på pedagogisk filosofi.

Lek och lärande förr och nu 

 

Samhällets skiftningar påverkar synen på lek. Genom att studera de teorier som skapats kring lek under olika tidsperioder kan vi få en bild av synen på leken genom tiderna, säger Therese Welén. 

 
 Leken har följt människan genom historien. Redan de gamla grekerna uppmärksammade sambandet mellan lek och lärande. I Platons idealsamhälle var leken grunden i all utbildning. I dialogerna ”Staten” och ”Lagarna” beskrev han att människor lär sig enklare och effektivare i lustfyllda och lekfulla situationer än under tvång och olust. Även hans elev Aristoteles ansåg att barn borde uppmuntras att leka sådant de skulle göra som vuxna. 

   I det feodala samhället var arbetet för de flesta människor kopplat till årstiderna. Under perioder med mindre arbete fanns tid till olika fester då barn och vuxna lekte och tävlade tillsammans. I den flamländska konstnären Pieter Brueghels detaljrika folklivsskildringar från 1500-talet finns allmogens lekar skildrade. 
   

Industrialiseringen innebar en stor förändring av samhället. Livet styrdes inte längre av naturen utan av tiden. Under 1700-talet ökade intresset för att studera lek. Jean Jaques Rousseau och Friedrich Fröbel skrev på olika sätt om lek, undervisning och uppfostran. Mot slutet av 1800-talet dominerade fyra lekteorier: kraftöverskottsteorin, rekreationsteorin, övningsteorin och rekapitulationsteorin. Den sistnämnda gick ut på att barn, genom en medfödd instinkt, drevs att återupprepa hela människosläktets historia. 

 

När barnen skiljdes från produktionen blev barndomen en särskild del av livet. Tiden för lek ökade och blev en verksamhet för barn, segregerad från det övriga samhällslivet. Under 1900-talet förlängdes barn- och ungdomsperioden och leken sattes i system inom ordnade former. Sedan dess finns särskilda platser anordnade för lek, så kallade lekplatser. 
  

Samhällets skiftningar påverkar synen på lek. Genom att studera och förstå de teorier som skapats kring lek under olika tidsperioder kan vi få en bild av den tidens syn på leken som fenomen, konstaterar Therese Welén, förskollärare och utbildningsledare vid lärarutbildningen på Mälardalens högskola, som för Myndigheten för skolutveckling gjort forskningsöversikten ”Kunskap kräver lek”. 

 

 I översikten ger hon en historisk bakgrund av lekbegreppet och belyser det aktuella kunskapsläget inom internationell lekforskning. Frågeställningarna handlar bland annat om leken förändrats över tid, lekpedagogikens roll i skolan och om hur vuxna ser på lekens betydelse för barns utveckling. 
  

Lek och lekpedagogik är områden som borde ha stor betydelse i dagens förskola och skola och debatten om deras roll i skolans undervisning är mer aktuell än någonsin, skriver Therese. 
  

Hon påpekar att begreppet lek är ganska svårfångat och används med olika betydelse i olika sammanhang. Det är vanligt att begreppet betyder fri och självvald aktivitet, men kan också innebära styrda aktiviteter. 
 

 Många forskare inom olika discipliner har intresserat sig för leken. Förutom psykologer och pedagoger har även bland andra etnologer, antropologer och historiker studerat den. Många teoretiker har inspirerats av varandra. 
  Det senaste 20 åren syns ett ökat intresse för barns lek inom den internationella forskningen, konstaterar Therese. I Norden är Birgitta Knutsdotter Olofsson, Gunilla Lindqvist, Arne Tragetorn, Ingrid Pramling Samuelsson och Ole Fredrik Lillemyr några exempel. 
  – Alla lekteorier lyfter mer eller mindre och på olika sätt fram lekens betydelse för lärandet. 

 

Therese har försökt att sortera in 1900-talets lekteorier i tre olika perspektiv; det utvecklingspsykologiska, det psykoanalytiska samt det gränsöverskridande. 
   I och med psykologins framväxt vid förra sekelskiftet kom många lekteorier att i första hand intressera sig för leken i förhållande till barns utvecklingsstadier. 
   –De utvecklingspsykologiska teoretikerna, bland andra Gesell och Piaget, hade en ganska rationell syn på lekens utveckling. Enligt dem följer den vissa generella stadier och barn leker på olika sätt i olika åldrar. Barnets förmågor delas in i bland annat social, känslomässig och intellektuell utveckling. 
   Iden psykoanalytiska teoribildningen, till exempel Freud, Homburger Eriksson och Winnicott, ses leken som ett naturligt sätt att i symbolisk form bearbeta och bemästra olika händelser. 
  

De gränsöverskridande lekteorierna studerar leken i sitt sammanhang. Hit räknar Therese bland andra Batesons kommunikationsteoretiska och Vygotskijs kulturhistoriska perspektiv. 
 

  –Under sjuttiotalet påverkades förskolan mycket av de utvecklingspsykologiska lekteorierna som finns i Barnstugeutredningen. Nuförtiden vidgas perspektiven. 
   Synen på den vuxnes roll i barns lek har förändrats de senaste tio åren, påpekar Therese och jämför med när hon arbetade i förskolan. –Om jag, under praktiken, gick in i leken kunde handledaren tycka att det var rätt att ordna miljön, men att gå in i leken var tveksamt. Barnen skulle leka men jag som vuxen skulle inte gå in och styra. 
 

  Rädslan för att styra hängde ihop med rädslan att förstöra leken. –Att vara rädd för att gå in i leken är ett passerat stadium. Nu ser man fördelen med att vuxna är delaktiga. Men det gäller att hålla rätt nivå. 
 

  I Nationalencyklopedin beskrivs lekpedagogik på följande vis: ”lekpedagogik utgår från barnens initiativ och deras lek. Pedagogen stimulerar med material och uppslag och deltar på barnens villkor. Barnen ges tid att ostört utveckla sin fantasi”. 

En tanke med förskoleklassen var att det skulle bli mer lekpedagogik i skolan, men Skolverket har i flera rapporter påpekat att skolans kultur dominerar i förskoleklassen och att det förekommer för lite lek. 
 

  Intresset för lekpedagogik har ökat, kanske som en reaktion på att formell undervisning kryper allt längre ner i åldrarna, tror Therese. 
   – Lekpedagogik är en pedagogisk metod som pedagogen kan använda för att främja lek, lärande och utveckling.  Lärare ser generellt positivt på lekens betydelse för barns utveckling. Men det är inte alltid lätt att arbeta lekpedagogiskt, menar Therese. 

  

 – Professionella är medvetna om lekens betydelse, men det är inte alltid som den sociala strukturen tillåter lek. Kanske består arbetslaget av en mix av yrkeskategorier där alla inte delar det lekpedagogiska arbetssättet. I förskolan finns det förskollärare, barnskötare och annan ej pedagogiskt utbildad personal. Att få arbetslaget att tänka lika om lekpedagogik är en utmanande uppgift. 

  

Delar av litteraturen, som hon gick igenom, kom från England. I ett av de engelska exemplen säger författaren att den politiska maktgruppen ser lek som en ”lättsinnig aktivitet med låg status som associerar till 60- talets långa hår, pärlor och bohemiska livsföring eller till kvinnor och barn. Godkänd lek existerar bara i form av tävlingsinriktade lagsporter eller på golfbanan”. 

Det arbete som Elisabet Doverborg och Ingrid Pramling Samuelsson presenterat om lekpedagogik kopplat till matematik är ett exempel på hur lekpedagogik kan användas i förskola och skola, tycker Therese. 
 

 – När jag gick i skolan var det oftast katederundervisning och läraren förmedlade kunskap. Genom att arbeta lekpedagogiskt kan barn erövra kunskap på många olika sätt. Är du i skogen och ska träna addition räcker det med ett par kottar. Det går att göra med riktigt små barn. 
 

 – Tänker vi tio år framåt så har vi 16-åringar som inte skyr matte när de söker till universitetet. 
  Ett annat exempel är Gunilla Lindqvist som, inspirerad av Vygotskijs teori om lek och fantasi, beskrivit ett lekpedagogiskt arbetssätt där barn och pedagoger skapar lekvärldar som ofta är inspirerade av barnlitteratur. Pedagogerna gestaltar rollfigurer och erbjuder barnen möjlighet att prova olika roller 
  Det finns många fördelar med lekpedagogik, tycker Therese. 
  

– Jag skulle gärna vilja vara barn igen och få de upplevelserna. 
  Det är viktigt att de lekpedagogiska metoderna och forskning om lek sprids, tycker Therese. Ett sätt är genom lärarutbildningarna. 
 

 – Jag tycker att det behövs mer forskning kring ”vanliga” vuxnas uppfattning om lek. Det vore bra att kartlägga vilka attityder som finns. 

Fotnot/ Therese Weléns forskningsöversikt ”Kunskap kräver lek” finns på www.skolutveckling.se 

Karin Björkman